S bör ef­ter­sträva in­fly­tan­de

Det finns so­ci­al­de­mo­krater som kastar lys­tna blickar på eng­els­ka La­bour och Ber­nie Sanders i USA. Fullt be­grip­ligt efter­som deras fram­gångar visar att det inte finns nå­gon na­tur­lag som säger att det i dessa tider måste gå utf­ör med so­ci­al­de­mo­kra­tiska vär­der­ingar och par­tier.
Jag vet, Ber­nie Sanders är inte so­ci­al­de­mo­krat utan obe­ro­en­de, men han döljer de­fi­ni­tivt inte sina varma käns­lor för det svenska väl­färds­sam­häl­let. Och han är fram­gångs­rik. Mot alls odds blandade han sig på all­var i kampen om pre­si­dent­posten för två år se­dan, och i för­ra vec­kan blev han om­vald till se­naten med två tred­je­delar av väl­jar­kåren i ryggen. Ett re­sul­tat som för­stås får snål­vat­tnet att forsa hos alla par­ti­ak­tiva.

I Stor­bri­tan­ni­en gjorde La­bour och Je­re­my Corbyn ett långt bättre val för­ra året än mån­ga hade gissat. Det räckte inte till ett makt­skif­te, men 40 pro­cent av väl­ja­rna är med alla möj­liga mått mätt im­po­ne­ran­de.
Sanders och Corbyn re­pre­sen­terar en ra­di­kal re­to­rik och po­li­tik och det finns so­ci­al­de­mo­krater som menar att den svenska socialdemokratin bör välja sam­ma väg. Som en lo­gisk följd av det för­ordar sam­ma so­ci­al­de­mo­krater att par­tiet nu bör välja att gå i op­po­si­ti­on.
Om Ulf Kristersson får riks­dagens stöd för att bilda en rege­ring i mor­gon, lär de bli bön­hörda. I så fall lever block­po­li­tiken, Mo­de­raterna och öv­riga i al­li­ansen tar till vara den sta­bila bor­ger­liga ma­jo­ri­tet som finns om SD tas med i un­der­laget. Då kan Socialdemokraterna kon­cen­trera sig på att för­fina po­li­ti­ken och fin­slipa formen in­för valet 2022.
Det är möj­ligt, kan­ske till och med tro­ligt, att en så­dan ut­veck­ling kan bi­dra till att Socialdemokraterna svingar sig upp på 40-procentsnivån.

Själv­klart spelar stor­leken roll, en stor roll. För att på all­var på­verka sam­hälls­ut­veck­lingen be­höver Socialdemokraterna vara det do­mi­ne­ran­de väns­ter­par­ti­et, till­räck­ligt stort för att vara rel­e­vant för andra väl­ja­re.
Allt­så är det vik­tigt att vara stor, men inte till vilket pris som helst.
För det första av par­ti­his­to­riska och par­ti­ego­is­tiska skäl. För socialdemokratin är prak­tik och teo­ri två si­dor av sam­ma mynt. Par­tiet valde ti­digt möj­lig­heten att här och nu på­verka män­ni­skors var­dag före den ideo­lo­giska ren­lä­rig­heten. Kom­pro­misser och an­svars­ta­gan­de är själv­klara delar av par­tiets arvs­mas­sa.
För det andra av hän­syn till de män­ni­skor och idéer par­tiet för­sva­rar. Om block­po­li­tiken över­lever dagens tur­bu­lens och årets val slutar med att de bor­ger­liga tar hjälp av Sverigedemokraterna för att få makten, då har vi fått en his­to­risk för­skjut­ning av makten i vårt land. Då finns det en sta­bil bor­ger­lig ma­jo­ri­tet och där­med ma­jo­ri­tet för att för­ändra sam­häl­let i en rikt­ning som vi so­ci­al­de­mo­krater ogillar.

Visst, det är möj­ligt att det kan bädda för en fram­gång om fyra år, men det kan ingen sä­kert veta. Dess­utom vore det cy­niskt att av­stå från möj­lig­heten att på­verka män­ni­skors var­dag i dag i syf­te att möj­li­gen kun­na åstad­komma mer ra­di­kala för­änd­ringar nå­gon gång i fram­tiden.
Kort sagt, jag vill de­fi­ni­tivt ha ett stort so­ci­al­de­mo­kra­tiskt par­ti, men måste jag välja fö­re­drar jag ett 30-procentsparti med vänner och makt än ett makt­löst 40-procentsparti.