I ett hus i Västra hamnen har Johan Falkman uppfört ett stort konstverk som avbildar personer med anknytning till Malmö, och särskilt dess hamn.
Några av dem är kända, som kommunstyrelsens ordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh och poeten och akademiledamoten (på den tiden då det var någonting att skryta med) Anders Österling. Andra är ganska okända.
Till de senare hör Gösta Larsson. Han föddes i en arbetarfamilj på Möllevången 1898, men reste på 1920-talet ut i världen, först till Sydafrika och sedan till USA. Han försörjde sig som hamnarbetare, men lyckades på 1930-talet bli författare. Hans mest kända roman, Ships in the River, kom ut 1946 och sägs ha fungerat som inspiration till filmen Storstadshamn med Marlon Brando.
Inledningsvis fick Gösta Larsson viss uppmärksamhet i Sverige. Hans romaner översattes snabbt till svenska och fick hyfsad kritik. Så småningom falnade dock intresset–förläggarna tyckte att hans böcker blivit för amerikanska.
Även i USA blev det allt tuffare för Gösta Larsson. De antisocialistiska stämningarna under det kalla kriget gjorde att många uppfattade honom–en utländsk klassmedveten arbetare–som suspekt. Och han kom inte alls överens med de Hollywoodproducenter som ville göra film av hans berättelser.
Gösta Larsson dog 1955. Som det lakoniskt konstateras i den korta texten under hans porträtt i Västra hamnen: ”Han gasade ihjäl sig i ett garage i Waterford, Connecticut”.
Efter sin död glömdes Gösta Larsson mer eller mindre bort, såväl i USA som i Sverige. Trots att jag själv är expert på arbetarlitteratur var jag exempelvis länge helt ovetande om hans existens.
2008 uppmärksammades Gösta Larsson dock av Fredrik Ekelund i romanen MS Tiden. Tre år senare gav Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap för första gången ut Ships in the River på svenska, under titeln Kajerna vid Hudson River. Och 2016 avbildades han alltså på ett konstverk i ett hus i Västra hamnen som är synligt för alla och envar som går förbi på trottoaren.
Gösta Larssons levnadsöde är fascinerande.
Visst är det exempelvis inspirerande att en arbetargrabb från Möllevången kunde bli författare–på engelska!–i USA. Dessutom påminner det oss om att migration och kulturmöten inte är något nytt i Malmös historia.
Hans öde efter döden är också intressant.
Att han försvann ur den svenska litteraturhistorien visar att den ofta skrivs ur ett snävt nationellt perspektiv. I en globaliserad värld är det ganska dumt.
Att hans ”återkomst” inte berodde på att litteraturvetarna reviderat kanon, utan på insatser av en författare, ett kulturhistoriskt sällskap och en konstnär visar dessutom att litteraturhistoria faktiskt inte bara produceras av akademiker.
Fredag 7 september fyller Institutionen för konst, kultur och kommunikation (K3) vid Malmö universitet 20 år. Det firar vi bland annat med att föreläsa om Gösta Larsson. Naturligtvis gör vi det på trottoaren framför Johan Falkmans konstverk. För vår forskning sker i staden och i världen.