Opinionsmätningarna har duggat tätt den senaste tiden. Men in i det sista förblir det osäkert vilken regering som kan bildas eftersom väljarbarometrarna pendlar i lite olika riktning, i en del har de rödgröna ett övertag, i andra har Allianspartierna det. Men den minsta gemensamma nämnaren är att Sverigedemokraterna har en vågmästarroll och troligen kommer att ha det i flera val framöver eftersom invandringsfrågan skär tvärs igenom folkdjupet och luckrat upp väljarnas partilojaliteter.
En sak tycks numera vara rätt säker, vi får även efter valet hela åtta partier i riksdagen. Kristdemokraterna har fått medvind dels genom skickliga framträdanden av partiledaren Ebba Busch Thor, dels genom att Alliansväljare kommer att taktikrösta på KD.
Det största problemet för väljarna är att de inte före valet kommer att veta vilket slag av regering som kan bildas ens om de rödgröna partierna eller Alliansen är störst. Kommer Socialdemokraterna ännu en gång att kunna hålla Vänsterpartiet utanför kanslihuset trots att en stark falang inom partiet gärna ser att Jonas Sjöstedt och några till vänsterpartister blir ministrar?
Alliansen kan hamna i trångmål om Sverigedemokraterna säger till talmannen att man föredrar en Alliansregering även om den samlar färre mandat än de rödgröna partierna. Om Allianspartierna i det läget säger att man hellre avstår från att regera så riskerar Allianspartierna sin politiska framtid.
Mest logiskt vore förstås om vi fick en blocköverskridande regering. Då får inte Sverigedemokraterna något inflytande och vi kan få en regering i majoritet. I de övriga nordiska länderna har det gått att bilda sådan regeringar så det borde vara möjligt även i Sverige. Om en vecka vet vi valresultatet men regeringsfrågans lösning kan dra ut på tiden och kräva långa överläggningar med talmannen. Det kompliceras också av att huvudkandidaterna till statsministerposten kommer att vara två av valets förlorare, herrar Löfvén och Kristersson.