När jag vandrade runt i Visby under Almedalsveckan mötte jag en hel del förhoppningsfulla företrädare för Sverigedemokraterna. Det är inget konstigt med det. Däremot är det inte lika logiskt att nästan alla andra jag mötte var smådeppiga, möjligen med undantag för Vänsterpartisterna.
I vår typ av demokratiska system borde drygt hälften av alla partiföreträdare känna medvind vid varje givet tillfälle. Det är liksom en naturlag att när något parti förlorar stöd så vinner ett annat och vinnare blir det parti eller den partigruppering som samlar mer än hälften av väljarstödet. Alltså borde drygt hälften av alla partiföreträdare alltid vara hyfsat nöjda.
Så är det inte idag, och tydligare kan inte problemet med den nuvarande blockpolitiken beskrivas. Vi har i praktiken tre politiska block, och inget talar för att något av dem kommer att kunna bilda en regering av egen kraft.
Det var för övrigt i Almedalen som den nuvarande alliansen blev ett trovärdigt regeringsalternativ. Året var 2006 och de fyra partiledarna presenterade ett förslag om avskaffad fastighetsskatt som gav de borgerliga en rejäl medvind under resten av valrörelsen.
Två år tidigare spelade Almedalen en likartad roll för dagens regeringspartier. Då hade jag själv ett finger med i spelet när Socialdemokraterna och Miljöpartiet berättade att partierna planerade en seminarieserie i syfte att fördjupa samarbetet.
Jag tror att årets Almedalsvecka kan bli historisk. Vi kanske kommer att minnas den som veckan då det blev uppenbart att dagens blockpolitik inte längre fungerar.
Jag ser två anledningar till min förmodan:
För det första visade veckan att svensk politik har blivit tvådimensionell. Vid sidan av höger-vänster-konflikten finns konflikten om öppenhet vs slutenhet, om Sverige ska vara en aktiv partner i EU och andra sammanhang eller inte.
Oavsett vad vi tycker, båda dimensionerna kommer att vara viktiga inom överskådlig tid och därför måste partierna förhålla sig till båda.
För det andra är det uppenbart att gemenskapen är usel inom både borgerligheten och de rödgröna. Alliansens partiledare inledde veckan med att rejält bråk om SD:s eventuella utskottsplatser i riksdagen och samspelet över huvud taget verkar fungera lika bra som i svenska fotbollslandslaget, fast tvärtom.
De rödgrönas samspel är inte ett dugg bättre. Vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt började sitt tal i Almedalen med konstaterandet att det inte var de afghanska pojkarnas fel att det finns brister i svensk välfärd. Nej, det är Socialdemokraternas, fortsatte Sjöstedt.
Med sådana vänner behövs det förstås inga politiska fiender.
Det är två månader till valet och mycket kan hända. Men inget talar för att något av de traditionella blocken får en egen majoritet. Alltså krävs nya kreativa lösningar.
På sikt behövs ett bredare samarbete, men vem vet, vägen dit går kanske via en minoritetsregering med enbart S, eller med enbart M eller med enbart C och L.
Kort sagt, det behövs ett samarbete som gör att drygt hälften av partiföreträdarna återigen kan känna sig som segrare.